Objektivt och subjektivt i musikkritiken

Att skriva om musik är på sätt och vis som att tala om känseln eller smaken. Om man säger, att något kännes kallt eller hett, så vet envar vad därmed menas. Likaså om exempelvis en frukt uppgives vara söt eller besk, sur eller sötsur. I alla dessa fall är förnimmelsens art ungefär densamma. Men från dessa allmänna begrepp, som vi lätt enas om, är det en lång väg till förklaringen av exempelvis det faktum, att en människa med förtjusning äter tomater, medan en annan avskyr dem. Det finnes m. a. o. även här en viss objektivitet, som grundar sig på de gemensamma förutsättningar och erfarenheter, vilka Goethe sammanfattat i begreppet normalitet. Men vid sidan av denna objektivitet tillämpas sålunda en subjektiv värdeföreställning, som ofta leder till diametralt motsatta omdömen om ett och samma föremål.

PÅ SAMMA SÄTT ungefär förhåller det sig med allt tal om musik. För dem, som skola svara för musikkritiken i en stor tidning, torde det därför främst gälla att söka överbrygga klyftan mellan det objektiva och det subjektiva. I den mån detta är möjligt, kan det förverkligas endast om musikens historia och estetik få bilda den jordmån, ur vilken förståelsen för den personliga värdesättningen skall växa fram. Att förstå behöver ju icke vara detsamma som att gilla. Men även om en personlig värdesättning ogillas, kan det ändå vara nyttigt att ha lärt känna den. Ty ingen kritiker, som är klart medveten om sitt ansvar, kan undvara en fast grundåskådning att bygga sina värdebestämmelser på. Och eftersom en dylik åskådning i sin tur måste bygga på en mer eller mindre omfattande sakkunskap, ligger det i öppen dag, att bekantskapen med densamma inte kan vara alldeles ofruktbar. Det vetande, varmed en kritiker framlägger och motiverar sitt subjektiva omdöme, kan av läsaren utnyttjas för ett självständigt tänkande i helt motsatt riktning. Därmed är det indirekta tankeutbytet i gång, och därmed har också kritikern i skenbart negativa fall uträttat något positivt.

VARJE KRITIKER torde för övrigt ha klart för sig, att han i tidningsspalten alltid konfronteras med visserligen osynliga, men därför icke mindre ivriga motkritici. Vid sidan av dylika läsare befinna sig de villigt anammande. För de senares skull måste han se till, att de förra skola finna så få angreppspunkter som möjligt.