Framtidsmusik

En orkesterfantasi för musikaliska läsare

Av M. Pergament

ORKESTERN hade stämt möte. Det låg oro i luften och ryktet om revolt spred sig från grupp till grupp. Olusten var överallt märkbar och här och var tog sig missnöjet med tidens ideal uttryck i gisslande hån. Den oerhörda arbetsbördan under de senaste två decennierna hade präglat de olika instrumenten olika. En del sågo trötta ut, andra voro inbitet dystra. Endast några hade bevarat den sinnliga eldblicken. Bäst hade violinerna bestått. Det stod en doft av lidelse omkring dem som berusade. Rörde de sig eller talade var det som om de utstrålat glödande färgknippen. Även hos klarinetterna brann lågan, fastän mera dämpat. Engelska hornet hade något saffransgult i hyn och bar en lång rödbrun mantel, varigenom hela uppenbarelsen fick något säreget över sig. Han var fåordig som alltid, men råkade han ha något att säga, så fäste man sig mera vid hans färger än vid hans ord. Valthornen däremot hade sedan gammalt allas odelade uppmärksamhet och beundran. Vem kunde väl likt dem frambringa den sonora fortetonen och låta den långsamt förtona i ett oändligt fjärran. »Likt döende svanar sjöngo de, men även stormsångens kraft var dem given.» De hade värdigt satt sig i ett hörn och tycktes vilja avvakta förhandlingarnas gång. Flöjterna och de mindre klarinetterna hade omringat oboerna och snattrade ivrigt om höjdproblem. Den fräcka piccolon hade klättrat upp på en gammal vördnadsvärd kontrabas och berättade honom oförskämda historier från sin militärtjänst. De övriga kontrabasarna voro inbegripna i allvarligt samtal med sina oktavsläktingar, violoncellerna.

Ännu rådde larm och oordning bland de församlade; det pratades till höger och vänster och dispyterna blevo ofta mycket högljudda. Tydligt var att man ännu väntade på någon, innan mötet förklarades öppnat.

   — Vad fan väntar man på? väste piccolon i örat på kontrabasen.

   —  På basunerna och tuban, gunås, sade en inställsam fagott, som stod gömd bakom kontrabasen och uppfångat viskningen. Vi måste ju välja ordförande. Herrarna här talar oavlåtligt i munnen på varandra, och det blir aldrig någon reda med detta om inte kontrafagotten —

    Här kastade han en elak blick på kontrabasen och försvann med ett gubbskratt i hopen av de andra fagotterna. En violoncell hade iakttagit uppträdet och närmade sig nu.

   — I århundraden, brummade den förargade basen, ha de stått i vår tjänst och ätit ur vår hand, så att säga, men sedan bayreutharen frigjorde dem ha de blivit morska. Förbannat pack!

   Basen hade träffat fagotternas ömmaste punkt, ty de hade verkligen i långa tider existerat endast som förstärkning åt violoncellerna och kontrabasarna. Piken gladde violoncellen och han spädde på:

   —  Ja, nu för tiden tro fagotterna, att de äro oss fullt likvärdiga. Det har vi den nyaste litteraturen att tacka för!

   Det sista ropade han så högt, att hela fagottgruppen och nästan alla de andra hörde det. De tre orden: »den nyaste litteraturen» hade något av kampsignal. Det var som om alla instrument plötsligt fått en erinran om den egentliga avsikten med sammankomsten. Stråkarna ströko harts på taglen, träblåsarna reglerade sina munstycken, och grova blecket, som just inträtt och hört cellons ord, harklade sig.

   — Vad är det för fel på den moderna litteraturen? frågade kontrafagotten och blåste några tunga toner för att imponera med sitt djup.

   — Även djupaste brunn kan torka en dag! gurglade piccolon illmarigt i sitt lägsta register för att härma kontrafagotten. Men blåsarejätten fick ingen tid övrig för den lille bråkmakaren, ty nu skyndade den förargade basen med repliken.

   — Det är inte fel på den moderna litteraturen, utan hela, hela den moderna litteraturen är ett enda stort fel. Den vänder upp och ner på allt bestående och ställer orkesterns slavar i jämnbredd med deras herrar.

   Här gapskrattade violoncellerna och de andra kontrabasarna. Kontrafagotten bleknade av ilska. Han ville svara, men rösten slog över i lilla oktavens höjd och det blev blott ett långdraget tjut. De andra fagotterna, vilka självklart tagit åt sig basens förolämpning, blevo häftigt uppbragta och överröstade varann med att skymfa violoncellerna.

   Pukan, som gärna var med så snart det gällde batalj, lät en dov åska rulla för att hetsa kontrahenterna. Villervallan växte, tills plötsligt tenorbasunen med en stöt con tutta la forza för ett ögonblick bragte församlingen att tystna.

   — Nu skall herrarna inte väsnas i onödan. Låt oss skrida till val av ordförande, så envar i sin tur får säga sin mening.

Basunen imponerade obetingat, i all synnerhet som det övriga blecket hade infunnit sig mangrant. Pistoner, trumpeter, basuner och till och med det grövsta artilleriet, tuban och kontrabasunen, stodo som ett mäktigt metallblock bakom den talande. Violinerna sökte lugna kontrabasarna och violoncellerna, och de funno även rätta medlet därtill. Med kärlek i var ton stämde de upp i pianissimo på sina g-strängar:

Kontrabasarna formligen växte vid denna finkänsliga antydan om deras eviga storhet. Även över de andra instrumenten kom ofrivilligt en andaktsstämning. Men för fagotterna kändes det som om de hade förgripit sig på någonting heligt. De skämdes och kippade efter andan. Dock endast för ett ögonblick. Piccolon gjorde en lustig piruett och bröt därmed cyniskt förtrollningen.

   — Bäst passar väl jag till ordförande. För mig får ni skrika så mycket ni vill, jag överröstar ändå alltid hela orkestern!

   Ingen tog notis om honom, men fagotterna hade hunnit få luft i lungorna och sökte rättfärdiga sig genom att utveckla sina synpunkter för basklarinetten och flöjterna. Stråkarna hade gyttrat ihop sig, och hornen närmade sig småpratande det övriga blecket.

   Men för stora trumman började det hela bli för långtrådigt. Han hade tegat hela tiden. Då basunstöten kom hade han hoppats på att man skulle skridit till ordförandeval, men basunen hade uraktlåtit att konsekvent utnyttja verkan av sin stöt. Nu var han trött på oordningen och ville komma till saken. Han slog därför till med ett fruktansvärt tremolo och lyckades verkligen fånga allas uppmärksamhet. Så snart det blev tyst, sade han:

   — Nu kan det vara nog med kältet! Det är sent och ni vill väl komma till något resultat i kväll? Om jag får råda, så väljer vi förste kontrabasen till ordförande.

   Han ger en kort framställning av diskussionsämnet och den som sedan har något att säga får be om ordet.

   Fagotternas missnöje drunknade i det allmänna bifallet. Förste kontrabasen ställde sig mitt på golvet och höjde stråken till tecken på att han äskade ljud.

   — Först får jag lov att tacka herrarna för det ärofulla uppdraget. Det gläder mig att se, att vi basar icke helt och hållet förlorat vårt gamla anseende i orkestern. Visserligen finns det element här ibland oss, för vilka vi och violoncellerna är en nagel i ögat —

   — Tvärtom, tvärtom! grymtade fagotterna; men stora trumman dundrade ögonblickligen till med ett: Till sak, herr kollega! varpå kontrabasen omedelbart fortsatte.

   — Ja, jag sa’ nagel i ögat, och detta är endast ett av de missförhållanden, som för närvarande karakterisera samkänslan i orkestern. Man lägger märke till ett växande missnöje på alla håll. Men det är ingalunda de enskilda medlemmarnas missnöje med sig själva utan snarare med det ömsesidiga förhållandet. Samhörigheten tynger medan självständighet och allmänt oberoende, ja nästan likgiltighet för varann dag för dag är i tillväxt. Jag skulle vilja kalla det: individualiseringsfaran!

   — Det var ett långt ord, pep ess-klarinetten, som var van vid korta toner.    — Ja, mina herrar, fortsatte ordföranden, jag hör nu en gång till den gamla beprövade stammen och älskar följaktligen det gamla. Om jag i klara begrepp skall formulera mina farhågor, då vill jag uttrycka mig så: harmonien, den heliga lagen för samhörighet, är i fara! Det som hittills sammanfört de enskilda, dikterat villkoren för deras samverkan och låtit dem uppgå i en högre enhet genom att tvinga varje personligt initiativ in i det allmännas tjänst, denna kraft, mina herrar, synes mig hotad till sin existens av de obändiga egodrifter som rider orkestern likt en mara från grå urtid, då man fanns till endast för sig själv. Skall den långa kultiveringsperioden, århundradens mödosamma odling av anpassningsförmågan, utmynna i anarki? Allt är i upplösning! Zarathustra, egopredikaren, har smugit sig över oss och gjutit sin fördärvbringande ande i orkesterns blod. Instrumenten lösrycka sina rötter ur moder jorden och vandra sökande omkring och sammanhangslöst. Allt oftare saknas enskilda, ja hela grupper av orkestermedlemmar, och tecken finnas, som tyda på att den moderna litteraturen inte blott föredrar kammarorkestern, utan inom kort upphöjer kammarmusiken till en hotande behärskare av musiklivet. En del av de närvarande ser kanske just däri ett förverkligande av sina drömmar, men jag behöver väl knappast påpeka, att det för de övriga medlemmarna betyder en säker död eller i bästa fall en förolämpande degradering. Kanhända tjänstgöring hos demimusiken; bland förolyckade kolleger.

vitsade piccolon och ville därmed i anslutning till ordet »demimusik» ge en snärt åt Strauss, som han hatade med en fanatisk envishet. Alla skrattade, fastän »Eulenspiegel» var en av orkesterns favoriter. Det var snarare piccolons fyndighet att utnyttja varje tillfälle som väckte munterhet. Man var van att hålla till godo med hans humor och lät honom gärna trilskas. I all synnerhet som han aldrig angav skälen för sitt hat.

   Emellertid avslutade kontrabasen nu sitt tal och uppmanade de närvarande att yttra sig.

   — Den stämning av agg och bristande solidaritet, tillade han, som för närvarande behärskar orkestern, får icke bli långvarig om vi skall kunna fortsätta samarbetet. Framför allt, mina herrar, måste vi fixera vår ståndpunkt till den moderna litteraturen! Den gav upphov till splittringen och gynnar med var dag allt tydligare de separatistiska strävandena. Harmonien var orkesterns religion. Den moderna litteraturens tecken är — disharmoni!

   Han hade talat sig varm. I början av sitt andragande bevarade han ett värdigt lugn och lät de långa satserna med de många och tunga orden rulla fram i ett präktigt maestoso. Men ju längre det led, desto svårare blev det honom att bemästra tempot. Förtreten jagade snart in honom i en guppande sex-åttondels takt, där de kvadratformade orden fingo ont om utrymme. Mot slutet räddade han sig över till två hastiga fjärdedelar, och sista meningen slungade han fram med en kraft, som om han velat ge den moderna litteraturen en dödsstöt.

   Minst tio på en gång bådo om ordet. Det hotade bli bråk igen, men ordföranden avvärjde faran genom att lämna ordet åt en av fagotterna. Han ville därmed även bevisa att han ämnade sköta sitt uppdrag opartiskt. Det blev tyst igen och fagotten fick tala.

   — Ärade kolleger, började han. Enligt herr ordförandens åsikt hotas orkestern av upplösning. Säkerligen, om man ser saken lika ensidigt som ordföranden. Tyvärr är jag icke så bildad, att jag kan slå omkring mig med främmande ord, men ett vet jag: inte förtjänar vi allt hans tadel. Vidare vet jag, att många bland oss, det vill säga de framstegsvänliga, har rent samvete. Ingen har för avsikt att spränga orkestern. Om vi med förkärlek hängivit oss åt den moderna litteraturen, så var det endast emedan den i högre grad än den äldre ägnar sitt intresse åt personligheten inom oss. Vad mig beträffar, så kommer det härvidlag alls icke an på harmonien. Mahlers harmonik kan ju icke kallas modern. Men i en del av sina verk har han till den grad frigjort varje instrument, att harmonien uppstår liksom av en händelse. Av den enkla orsaken att flera spelar på en gång.

   — Det kan också bli kakofoni! ropade piccolon. Men fagotten fortsatte energiskt.

   — Och lägg märke till, mina herrar, att det i hans partitur finnes ställen, vilka på grund av denna princip uppvisar en harmonik, fullt så modern som Schönbergs eller Bartoks. Vad är meningen med vår tillvaro om inte den, att varje enskilt instrument skall få utveckla sin egenart? Men de förhärskande harmoniska lagarna hindrar oss häri. När man sjungit sig varm och ens lidelse driver en framåt, ja, då måste man först fråga harmonien om lov att ta den eller den tonen. Och däri gav till och med Mahler en rätt, som sagt var. Var felet ligger kan jag inte säga. Men det är uppenbart, att herr ordföranden misstager sig även i andra avseenden. Vad menas till exempel med »moder jorden»? Skall det vara orkestern? Om kontrabasarna blivit till för orkesterns skull och uteslutande som orkestermedlemmar har sin existens, så betyder det väl ej, att alla de övriga instrumenten uppstått på samma sätt. Tvärtom! Det är orkestern som uppstått genom att de flesta av oss ställt sin fria personlighet till förfogande. Orkestern som helhet är ett instrument likt varje enskilt. Dess mekanism kan utvecklas, förkovras och förändras. Människan, tonskalden, har valet. Och valet beror på hennes ingivelser. Var dessa kommer ifrån, det må den säga som vet!

   Det var ord och inga visor. Fagotten hade hela tiden fått eggande tillrop från alla som höllo med honom. Det motsatta partiet inskränkte sig till en föraktfull min. Men hur det var så märktes där ändå en viss verkan av talet. Det blev ett ögonblicks uppehåll. Ordföranden hade helst svarat själv, men han ansåg sig stärka sin position om han lät någon annan tala i egen sak. Han passade därför på att ge ordet åt violinernas äldste, en veteran från Cremona.

   — Signor Stradivarius, ni bad om ordet för en stund sedan!

Det hade han visst inte gjort. Men basen visste att cremonesaren var filosofiskt anlagd och gärna utvecklade sina åsikter. Hittills hade han alltid hållit strängt på harmonien — i samma bemärkelse som basen själv. Denne väntade därför stor hjälp av åldringen och begagnade sig slugt av det tillfälle uppehållet erbjöd. Violinen uppfattade vinken och reste sig.

   — Jag har visserligen inte bett om ordet, men jag vill ändå gärna yttra mig. Isynnerhet nu, då jag fått nya tankar om olika ting. Mången bland er blir säkert förvånad över mina ord och kommer kanhända att beskylla mig för fanflykt —

   Här märktes en viss oro bland dem som orubbligt räknat på violinen.

   — — — men jag har alltid ställt sanningen högre än vänskapen! Av ålder har jag varit människans förtrogne. Tonskalderna har skänkt mig sin kärlek och tillgivenhet. Och tack vare denna min ställning har jag lyckats få en inblick i deras modiga kamp för musikens utveckling. Kulturmänniskan är en underbar företeelse. Hon skapar lagar för samlevnaden. Varför? Emedan hennes ursprungligen fria natur driver henne till handlingar, vilka, om de tillätes, utan tvivel skulle upplösa samhällsordningen. Lagarna innehåller påbud och förbud och är följaktligen ett tvång. De utgör människornas strävan efter harmoni. Men tiden förändrar människan och människan — lagarna. Jag har märkt att det som var rätt i går är orätt i dag; det som är skönt i dag blir oskönt i morgon. Och omvänt! Alla ideal är tidsbundna och underkastade förändring.

suckade piccolon, som plötsligt blivit vemodig.

   — Vidare, Stradivarius! ropade flera på en gång.

   Violinen var tacksam för uppmuntran, men innan han fortsatte gav han piccolon en varm blick. Den lille lustigkurren hade en tår i ögat. Han visste att cremonesaren förstod hans innersta längtan: att en gång bli kvitt sin roll som upptågsmakare.

   — Ärade vänner! tog violinen sedan i på nytt. Det är människan som skapat oss jämte den musik, vars tjänare vi är. Men lika litet som vi har musiken uppstått på en gång. Det fanns tider då människorna tvistade om tersen och sexten; då den heliga kyrkan förbjöd en skalas inledningston att uppträda samtidigt med dess underdominant, emedan intervallen ansågs anfäktad av djävulen. Den dissonanta spänningen påstods väcka lidelse hos åhöraren! Ja, ni skrattar! Men så har det varit. Endast långsamt och steg för steg gick utvecklingen framåt. Den milde Mozart angreps av en samtida för sina skärande dissonanser. Även sättet att använda oss instrument har småningom undergått förändring. Ni minns väl alla, vilken förvåning det väckte, då Beethoven för första gången tilldelade pukan en självständig roll?

klämde pukan i med en verve, så det lät som en fanfar.

   — För att ej tala om basarnas recitativ i »Nian», fortfor violinen. Och samme tondiktare vågade för verkliga en storslagen instrumental vision, vars harmoniska struktur stred mot varje hävdvunnen lag. Jag åsyftar naturligtvis det berömda hornstället i »Eroican». Ja, geniet har alltid fört konsten framåt trots samtidens ogillande. Från Palestrina över Bach, Mozart och Beethoven fram till Liszt, Wagner och Berlioz. Och därifrån vidare till Strauss, Mahler och — Schönberg.

   Nu var intet tvivel längre möjligt. Då violinen nämnde Schönberg i bredd med de klingande namnen hördes ett ogillande från kontrabasarna. Vad i Herrans namn hade då hänt med cremonesaren? Var han spritt galen? Violoncellerna voro hätska, medan de övriga violinerna stodo förlägna och tydligen inte själva visste vad de skulle tänka. Men basklarinetten hade funnit en angreppspunkt och ville ögonblickligen slå till.

   — Vad brummar basarna för? skrek han. Ni själva är ju de modernaste i hela orkestern. Har ni glömt hur ni är stämda? E-A-D-G! Ett fyrstämmigt kvartackord! Skada att gitarren inte är här. Annars kunde ni fått höra hur vackert det klingar, då man till era fyra strängar sätter upptill ytterligare två: H och E. Och så modernt se’n!

   Ordföranden blev arg och slog stråken i bordet. Alla tyckte det var att onödigt såra kontrabasarna. Dessutom var det ett löst angrepp och högst oväsentligt. Cremonesaren räddade situationen åtminstone för ögon-blicket därigenom, att han tog upp tråden där han blev avbruten.

   — Ja, mänskorna hade tidigt råkat in i ett enkelt harmonisystem som de under seklernas lopp utvecklade och förkovrade. Men en dag visade det sig ändå vara ett hinder för varje vidare framåtskridande. Dess begränsning var uppenbar. Man hade nått upp till en höjd, där varje ny sten betydde en fara för att det hela skulle sammanstörta. En oemotståndlig skapardrift tvang dock tondiktarna att fresta på till det yttersta. Och en vacker dag ramlade hela byggnaden.

   Men ur gruset steg likt en fågel Fenix aningen om nya tonvärldar. Bredvingad höjde den sig till flykt och växte till en stor och befriande tanke: det finns inga dissonanser — endast samklanger! Och valet är fritt. Människan, den skapande, lyssnar inåt och utåt. Ur samklangen av det hon är och det hon hör växer verket fram!

   — Men vart fan tar hjärtat då vägen? skrek en violoncell, som inte kunde behärska sig längre. Finns det ett enda modernt stycke, i vilket vi får sjunga ut ur vårt innersta? Nej! Endast mekanismen är i funktion och begår de märkvärdigaste intervaller, så man slutligen tvivlar på att man räcker till för det som skall fram.

   — Åhå, åhå! ropade flöjten. Jag kan åtminstone inte klaga. Sedan Schönberg skrev flöjtsolot i »Pierrot lunaire» är jag oförbehållsamt för det moderna. Ditintills hade jag alltid en sällsam känsla, då jag fick ta itu med någon av de nya. Det var som om någonting okänt inom mig ville fram men inte fann de rätta tonerna.

   — Ja, ja, där ser man, avbröt piccolon, som fått liv på nytt. C’est le ton qui fait la musique!

   — Tyst! brummade kontrafagotten hotfullt. Det här blir bra, ska’ ni få se, vände han sig mot fagotterna. Flöjten är inne på god väg. Och flöjten fortsatte:

   — Det var en ny värld jag såg komma. De märkvärdiga intervallerna, för att begagna violoncellens uttryck var som ett stänk från okända tonflöden, vilkas avlägsna brus väckte en längtan som jag förut aldrig känt. Likt en sjukdom hade det trängt in i min kropp. Jag kände att någonting inom mig höll på att dö, måste dö, på det denna oförklarliga längtan skulle gå i uppfyllelse. Och vet ni, go’ vänner, vad det var som dog? Jo, det var tron på den harmoni som hittills varit vår religion.

   Nu bröt stormen lös i orkestern. Basunerna och tuban voro upprörda; kontrabasarna sågade vilt på sina E-strängar; pukan utlöste sin vrede i ett förfärligt crescenderande; stora trumman dundrade; fagotterna tjöto av förtjusning; de andra träblåsarna hurrade för flöjten, medan violiner och alter utgöto sig i vinande passager. Det var ett hemskt oväsen. Som om Belials barn varit i farten. Ordföranden skrek och svängde med stråken för att få lugn men förgäves. Till råga på allt klämde det övriga atonala slagverket i med ett tremolerande forte-fortissimo.

   Detta pågick en halv minut. Men med ens tystnade larmet. Som på en vink. Eller snarare: som om en jättehand sammanpressat orkesterns strupe.

   Det hade blivit mörkt i rummet. Men vid dörren lyste ett svagt sken. På tröskeln stod en skepnad.

   Det var pausen.

   Hon var klädd i svart, men ur dräktens tunga veck lyste ett skimmer likt avlägsna ljus i ett nattsvart landskap. På huvudet bar hon ett smycke. Det var fermaten — en fläkt från oändligheten!

   Ljudlöst skred hon fram, och stillsamt begynte hon tala. Som en viskning gledo orden genom rummet, medan hon själv blev allt mera osynlig, tills gestalten förtonade i mörkret:

   — Jag är tystnaden, föderskan. Ur mig välla tonflödena fram och rinna dallrande genom etern. Tonskalderna lyssna till dem. Men jordiska varelser ha svårt att återge himmelska ingivelser. Hos många förtyna de som stumma aningar. Andra kämpa sig fram till ett uttryck. Men formen är bristfällig. Mödosamt återspeglar den en skymt av det uppenbarade; endast en skymt! Den mänskliga anden är skygg inför det överjordiska. Trevar försiktigt efter förnuft att hålla sig till. Men allt gudomligt står över förnuftet.

   Få människor ha mod att hänge sig åt det skapande jag inspirerar dem till. Endast heroerna ha vågat det. Men även de ha kämpat mot föreskrivna lagar tills de i helig iver lyckats gestalta odödliga verk. Odödliga emedan de föddes ur fläkten från min andning. I dem lever alltets puls och de skola därför aldrig förgås.

   Evigt välla tonflöden ur tystnadens famn. Nya skalder skola komma. Även de skola lyssna, tills deras språk blir ett annat. Rikare! Och de gamla instrumenten skola förändras eller dö. Tystnaden föder oändlighetens sång. Vill ni sjunga? Kan ni fatta den? Rik, rik — — —.

   Det sista lät som om tusentals röster sjungit ett knappt hörbart pianissimo i oanade intervaller. Ett ögonblick hade instrumenten fått lyssna till nya tonvärldar, vilkas oändliga rikedom på sällsamma klanger och underbara melodier hade väckt beklämning i deras själar.

   Det blev småningom ljust igen. Skepnaden var försvunnen. Men ingen kunde frambringa ett ljud. Stumt togo de avsked och gingo med tungt hjärta ifrån varandra.

   Celestan var den enda som stannade kvar. Hon slog sakta an några ackord och drömde om nya världar. Hon kände sig som den enda i orkestern, hos vilken längtan efter det överjordiska funnit ett uttryck.