Bland 2,000 elever i Petersburgs konservatorium

av Moses Pergament

Underbarnet bland underbarnen – så kallades den åttaårige pysen med de långa blonda lockarna, som bildade en mjukt böljande infattning kring det uttrycksfulla lilla ansiktet, i vilket ett par svartbruna ögon glittrade som två blanka knappar. Det var i ’Kejserliga konservatoriet’ i Petersburg – en rysk statsinstitution således – jag första gången fick se och höra de otaliga underbarn, som från alla hörn i det stora landet med de otroliga möjligheterna hade samlats i den dåvarande huvudstaden. För att ge en föreställning om huru mycket som låg i den utmärkande benämning lille Jascha ansågs förtjänt av, måste jag berätta något om den vidunderliga inrättning, som gick under namn av Petersburgs Konservatorium.

   Ryssarna äro ett utomordentligt musikaliskt folk, det vet alla. Men i deras vidsträckta fädernesland bygga och bo så många andra folkslag, vilka heller icke behöva skämmas för sin musikaliska begåvning. Bland dessa äro judarna de främsta. Men dessa ’eviga vandrare’ voro under l’ancien régime så gott som fågelfria i Ryssland. Endast de judar, vars förfäder hade tjänat under Nikolai I, hade den obetalbara förmånen att obesvärade av gendarmer och hemlig polis få vistas i rikets samtliga städer, Moskwa och Petersburg icke undantagna. Alla de övriga levde på nåder och voro förvisade till de mera avlägsna provinserna, där de som hantverkare, bönder och handlande frestade en tillvaro, rik på sorger, umbäranden och blodiga pogromer.

90 proc. judar bland eleverna

Konservatoriet i Petersburg hade underligt nog blivit en av brännpunkterna för dessa förfördelade judars intresse. Underligt nog – ty för västerländska begrepp voro de förhållanden, vilka bidrogo därtill, minst sagt underliga. Konservatoriet besatt nämligen makt att tillförsäkra alla de judar uppehållsrätt i Petersburg, vilka upptagits som elever i någon av dess undervisningsklasser. Detta förklara den annars obegripliga omständigheten, att bland de närmare tvåtusen elever, som på min tid besökte denna i synnerhet av violinister eftersökta skola, icke mindre än nittio procent voro judar.

   Judarna hade nämligen lättast att bestå de oftast oerhört krävande inträdesproven. Och en gång väl intagna, var det hart omöjligt att få dem därifrån. Icke alla, men de flesta – av den enkla orsaken, att de som utvecklats till goda konstnärer och snart fingo förmånliga anställningar i jättestaden fortfarande måste kvarstå som elever i konservatoriet, om de dock ville bli utvisade inom tjugufyra timmar. (Processen var otroligt kort.) Men det fanns dock en annan grupp, som i ännu högre grad ådrog sig de antisemitiska myndigheterna oblidkeliga hat. Det var de som till åren komna judiska elever, vilkas olika affärsföretag och -förbindelser krävde att de personligen uppehöllo sig i Petersburg – något som lyckades dem endast tack vare Konservatoriet. Ty dessa individer, av vilka många aldrig tänkt på att bli konstnärer, hade ofta i en handvändning lärt sig hantera något instrument så pass skickligt, att de upptogos i Konservatoriet. Därmed var deras uppehållsrätt säkerställd för en avsevärd tid. Det låg nämligen mer eller mindre i elevens egen hand att avgöra, när studierna skulle upphöra.

Ett Schweiz för förföljda semiter

   Konservatoriet i Petersburg hade sålunda blivit ett litet Schweiz för de förföljda semiterna. Det vimlade av underliga typer. När jag första gången trädde in i den stora korridoren på nedre botten, trodde jag mig ha hamnat på en börs. Överallt stodo män i små grupper och förhandlade om affärer. Den smula ryska jag då hunnit lära, gav mig en idé om vad samtalen rörde sig om. Första dagen betraktades jag med en viss misstro, men efter ett par dagar vände sig en äldre elev till mig med en diskret fråga, huruvida jag icke vore i behov av hans hjälp vid någon transaktion. I det ögonblicket begrep jag endast mitt svenska modersmål och räddade mig därigenom från allt vidare besvär.

   Det var helt naturligt, d. v. s. ur antisemitisk synpunkt, att den ryska regeringen ville åstadkomma en radikal förändring i denna vitala ’konstfråga’. Under den korta tid jag studerade vid Konservatoriet gjordes icke mindre än tre försök från statsmakternas sida att upphäva asylrätten för judarna. Fåfäng möda, ty varje attack studsade tillbaka på lärarkårens bestämda veto. Skola judarna bort – svarade de – då kan vi stänga butiken. Konservatoriets världsberömmelse grundade sig nämligen i första hand på den judiske läraren i violinspel, Leopold Auer, och hans framstående elever, de judiska underbarnen. Den rysk-nationella propagandan förmådde ingenting uträtta mot det enkla faktum, att de ryska lärarna med en Rimsky-Korsakow och en Glazounow i spetsen hotade avgå, om några nya förordningar genomdrevos, som berövade de judiska eleverna möjligheten att fortsätta sina studier.

   Vid de ryska universiteten hade man med rigorösa medel försökt nedbringa de judiska studenternas antal till så gott som noll. Det stipulerades nämligen att endast tre procent av ett universitets elevantal finge utgöras av judar. Men för att alls bli antagna, måste dessa ha slutat skolan med guldmedalj! Trots godtyckligheten och antisemitismen i de ryska skolorna voro de judiska ’medaljstudenterna’ legio. Det hade räckt till även för femton procentig judehalt vid universiteten.

Tre underbarn i en familj

   Vid konservatoriet i Petersburg var förhållandet i alla avseenden det motsatta. Det fanns t. o. m. flera sådana judiska elever, som jämte sina föräldrar fingo alla omkostnader för livsuppehället betalda av Konservatoriet. En sådan elev var bl. a. den numera världsberömde Mischa Ellman. I regel voro nämligen de verkliga begåvningarna till den grad fattiga, att de utan detta understöd omöjligt hade kunnat existera. Jag kände en familj, i vilken det fanns icke mindre än tre underbarn, två gossar och en flicka, respektive två violinister och en pianist. Konservatoriet underhöll dem delvis och skänkte flickan en Steinwayflygel, ty hon hade intet instrument att öva på.

Undret Jascha Heifetz

   Nu äro vi slutligen framme vid den punkt, där denna artikel egentligen skulle ha börjat. Bland alla de underbarn som under årens lopp spredo glans över den petersburgska musikhögskolan stod Jascha Heifetz ensam för sig. Den tioårige Ellman hade slagit alla med häpnad tack vare sin fenomenala teknik. De något äldre: Zimbalist, Achron, Laserson, Tscherniawsky, Piastro; och senare: Kathleen Parlow, Cecilia Hansen m. fl. – alla hade de i ett eller annat avseende beundransvärda konstnärliga egenskaper. Men maken till under, som det vilket den åttaårige Jascha Heifetz presterade, hade icke ens Petersburg tidigare upplevat. Här förenades absolut överlägsen teknik med en konstnärlig tolkningsförmåga, som kom en att tro på själavandring. Annorlunda kunde man knappast förklara denna brådmogna konst hos ett normalt och lekfullt barn, vilket, så snart det satte fiolen till hakan, liksom förvandlades till en livsmogen och djupsinnig tolkare av mänskohjärtats fröjd och ve. Det som icke står skrivet i noterna, det som aldrig kan läras, det som strömmat ur tonsättarens innersta själsgömmor och nödtorftigt antytts med nottecken och allehanda otillräckliga föredragsanvisningar – det grep detta barn tag i och lyfte det i dagen med en självklarhet och en levande åskådlighet, som kom hjärtat att bäva av en underbar upplevelse.

   Heifetz har nu vuxit till man. Hans konst är lika strålande överlägsen som förr, fastän undrets gloria icke längre lyser kring hans kortklippta huvud. Men även om han mistat sina långa ljusa lockar och barnets betagande oskuldsfullhet, som stod i en så underlig motsats till det livserfarna och känslodjupet i åttaåringens spel, så har spelet dock icke nämnvärt förändrats, i alla händelser icke förytligats – trots Amerika, dollarna och världsberömmelsen. Den egentliga skillnaden är den, att underbarnet nu vuxit till man, till en stillsam och behärskad konstnärlig personlighet, som är fullt medveten om att det som han presterar hör till de skönaste och ädlaste tillgångarna i den mänskliga tillvaron. Att leva i ett sådant medvetande bör skänka honom den största lycka, som är tänkbar i denna jämmerdal.