Recension av Moriz Rosenthals pianoafton samt efterföljande brev från Rosenthal till Pergament
I sitt arbete som musikkritiker fick Moses Pergament inte sällan brev med såväl hejarop som hård kritik angående hans skriverier. I sällsynta fall svarade artisterna själva på hans recensioner. En sådan bevarad brevväxling gäller den polske pianisten Moriz Rosenthal – själv elev till Franz Liszt och Chopin-eleven Karol Mikuli – efter att Pergament publicerat en kritisk recension av Rosenthals pianoafton i Stockholm år 1933. Nedan följer recensionen samt Rosenthals brevsvar. Det är inte känt om Pergament någonsin svarade på Rosenthals brev.
Moriz Rosenthal är trots sina sjuttio år en kraftkarl. När han med den borne virtuosens fjädrande elegans fortissimoheroiskt slår ner sina väldiga labbar på klaviaturet, rister den svarta svanen — flygeln — sin enda vinge i dödsångest. “Jag orkar icke flyga, om du slår mig så hårt”, suckar den. Lyckligtvis kräver icke varje tonsättare av sin tolkare, att de skola utlösa prometeiska krafter ur notskriftens tomma språk. I Beethovens skugga blir Rosenthal en våldsamt larmande “slagtekniker”. Han missförstår titanen! Icke i den fysiska kraften, utan i tankarna och känslans styrka uppenbarar sig Beethovens väldiga ande. I Chopins sällskap blommar Rosenthals poesi fram i hela sin romantiska prakt. Här blir hans spel plötsligt som förvandlat, det lyser och värmer och skiftar i regnbådens alla färger. Till och med kraften får här en mildare uppsyn; det är den svärmiske lyrikernas intensitet, icke viljemänniskans och den fanatiske världsförbättrarens patetiska kraft som glöder i tonen.
Den verkliga behållningen av Rosenthals konsert på tisdagen gav Chopin-tolkningen. Bach och Beethoven hör jag hellre spelas av någon annan.
M. P.
Moses Pergament, Svenska Dagbladet, den 1 mars 1933

Ärade herr Pergament!
Jag har läst era recensioner med stort intresse i åratal. Ungdomlig livlighet, originalitet i konceptet, en stil som låter dig framkalla ett poetiskt vibrato på konstens instrument har fascinerat mig. Jag måste dock lika uppriktigt erkänna att er senaste artikel om min konsert den 28 mars [sic] 1933, med dess kätterier, har gjort mig djupt besviken!
Ni hävdar att Beethoven måste tolkas utan krusiduller eller kraft, eftersom hans höga idéer borde tala för sig själva. Beträffande Op. 57 i f-moll känner vi till kompositörens avsikter från hans levnadstecknare och då unge vän Schindler. När Schindler frågade honom vad han hade i åtanke när han komponerade Op. 57, svarade Beethoven: “Läs Shakespeares ‘Stormen’!” Om mästaren föreställde sig det stormiga havet i yttersatserna och det lugna havet i Andante-satsen, hur skulle utövaren kunna leverera en slapp, fridfull skildring där Beethoven skapade en glödande målning, hur skulle han möjligen kunna översätta Titans åska till barns likgiltiga trummande? Och har du funderat över vad du gör när du, i en inflytelserik position, ingjuter en felaktig uppfattning i tusentals läsares sinnen? Eller tror du att entusiasm kan påbjudas att vara ett tag? Eller tror du att entusiasm kan förordnas bort för en tid?
Kanske kommer en tid när musiker inte längre rör sig i sinnet när Beethoven, Chopin och Wagner stormar, dundrar och blixtrar. Förhoppningsvis förblir denna tid okänd för din trogne
Moriz Rosenthal
Moriz Rosenthal, Brevsvar till Moses Pergament, den 4 mars 19331. Ursprungligen på tyska, transkriberat av Ronen Shifron och översatt till svenska av Martin Malmgren
- Källa: Musik- och teaterbiblioteket (Stockholm), A640, vol. 19-29: Brev, privatpersoner. ↩︎
