Ur en festskrift tillägnad Otto Järte

Om jag inte missminner mig var det någon gång i mitten på 20-talet som händelsen inträffade. Under en frivillig men icke förty fanatisk isoleringstaktik gentemot allt vad offentligt uppträdande musiker heter hade jag på några år lyckats skaffa mig ett anseende som en absolut opartisk och omutlig recensent. Det hör till historien, så ni får ursäkta att jag i detta sammanhang börjar med att tala om mig själv. Mycket mera blir det inte i den vägen, det sagda torde räcka för att förstå poängerna i det följande.

   –  Akta dig, gosse, nu kommer Oj-Oj till Svenska Dagbladet!

Det var Fridulf som plirande bakom sina guldbågade avlossade varningsskottet. Vem är Oj-Oj, frågade jag naturligtvis, intresserad som jag var av alla förändringar på redaktionen. – Den du, han lägger sig i allt, svarade Fridulf. Det finns inget område inom redaktionsarbetet som inte han skall lägga sin näsa i. Akta dig, säger jag bara.

   Det lät ju hotfullt nog, men i medvetande om att alla på Sv. D:s redaktion hittills respekterat min självständighet som ett oeftergivligt krav replikerade jag morskt: – Jag är inte rädd vare sig för herr Oj-Oj eller vem det vara må. Förresten ger han sig nog inte på mig. Skall han bli politisk redaktör, som du säger, då vet han väl som de flesta politiker inte värst mycket om musik. Och vet han inte mer än vanligt, så har han heller inga vapen mot mig. (Som ni ser, var jag på den tiden lika grön som självmedveten.)

   Det dröjde inte länge innan Otto Järte tog säte och stämma i Sv. D:s redaktion. Jag var sällan på tidningen annat än om kvällarna och sent på nätterna. Av ”Nattens Bröder” – den kollegialt sammansvetsade nattredaktionen – erfor jag snart en hel del om Oj-Ojs diktatorsfasoner. Jag skrattade gott, aningslöst gott. Jag hade ju inte på något sätt berörts av den ”förskräckliges” framfart. De andra fick skylla sig själv tänkte jag. Den som låter sig behandlas…

   Men en vacker dag – det var på eftermiddan någon gång som jag hade stuckit in på redaktionen i något ärende – får jag se en kort och satt och tämligen flintskallig herre stega in i redaktionsrummet. Han utstrålade välmåga och självsäkerhet, för att inte säga självtillräcklighet. Vi presenterades för varandra. Han synade mig från topp till tå och sade utan föregående ceremonier: – Vid den här tidningen skall vi inte skriva något ofördelaktigt om John Forsell!

   Jag blev så perplex att jag totalt tappade talförmågan. Runt bordet satt några av dagredaktörerna och stirrade på mig i spänd förväntan. Det förbättrade inte situationen. Jag var nära att explodera och kände på mig, att om jag inte rymde fältet ögonblickligen skulle en katastrof inträffa. Var hade plötsligt mitt mod tagit vägen, mitt välbeprövade mod? Vilken makt hade förvandlat mig till en ynkrygg på mindre än tio sekunder? Där stod Oj-Oj med sitt intrikata småleende och såg närmast ut som en illvillig tomtegubbe. Förvirrad och rådlös vände jag honom ryggen utan ett ord till svar, smällde upp dörren och flög ut som besatt av en ond ande.

   Det kokade inom mig hela återstoden av dagen. På natten låg jag mest vaken. Den skamlösa självuppgivelsen brände som eld i sinnet. Jag förstod mig inte själv och förstod inte riktigt vad som hänt och att det kunnat hända just mig. Men i gryningen hade jag fattat ett beslut, och det gick ut på omedelbar självupprättelse. Det var ett lidande att behöva vänta till klockan elva, då Järte brukade infinna sig på redaktionen. Han var redan där då jag kom. Jag mötte honom i korridoren, på väg från sitt rum till redaktionsrummet.

   – Förlåt, dr Järte, hälsade jag och gick direkt in medias res. Ni överrumplade mig i går. Jag blev alldeles stum. Något sådant har aldrig förr hänt mig på Sv. D., och jag vill bara säga Er det, att hittills har jag aldrig tagit emot några direktiv för min kritikerverksamhet, och jag kommer inte att göra det i framtiden heller. Allraminst av Er, som tillhör den politiska avdelningen.

   Egentligen borde det nu ha varit hans tur att explodera. Jag hade höjt rösten, nästan skrikit ut den sista meningen. Får han ett utbrott nu, tänkte jag, så är det bara välkommet. För då rusar alla fram och vill veta vad som hänt. Och det skall de sannerligen få veta. Det skall bli min triumf.

   Men ingenting sådant hände. Oj-Oj den förskräcklige stod några sekunder fullkomligt oberörd. Sen drunknade den sarkastiska glimten i mungipan i ett kort men hjärtligt skratt. Han dunkade mig i ryggen och sade: – Men Ni förstår väl ett skämt, eller hur? Och efter att ha givit mig en blick av djupgående samförstånd tillade han: – Jag tycker bra om Er. Vi lägger bort titlarna!

   Han räckte mig handen. Jag stod handfallen där och visste inte genast hur jag skulle reagera. Tankarna gick som kornblixtar genom hjärnan på mig, stumma, ineffektiva. Jag stammade fram någonting om en underlig upplösning. – Inte alls underlig, sade Järte. Tänk på saken, så förstår Ni mig nog.

   Jag tänkte verkligen över den. Och jag förstod – både hans bryska utfall vid första mötet och hans reaktion vid det andra. Både vad han sagt och, kanske ännu bättre, vad han inte hade uttalat. Från det senare mötet daterade sig en vänskap mellan oss två, som varade under hela min tid vid Svenska Dagbladet. Efteråt har vi tyvärr aldrig träffats.