“Nicht diese Töne!”

Det är en sällsam paradox: Wilhelm Furtwängler, den geniale dirigenten, av Hitlers nåd tyskt statsråd sedan 1933, fri- eller kanske ofrivilligt företrädare för vad Uppsala studentkårs ordförande i lördags kallade “ofrihetens och ofördragsamhetens makter”, stod i går i Konsertföreningen och sporrade kör och orkester till högsta insats i den allmänna förbrödningens och den internationella samkänslans jubelklanger, i Ode till glädjen.

Vad Schiller diktat och Beethoven tonsatt gäller en värld, där fred, frihet och människokärlek ingått ett förbund till välsignelse för alla och envar. Nej, inte för envar! Den som på grund av kärlekslöshet inte kan kalla en enda medmänniska sin vän, den ”stehe weinend sich aus diesem Bund”.

Sällan har klyftan mellan dröm och verklighet, mellan dikt och tillvaro, vidgats så våldsamt som här just nu. Det är sannerligen inte med “glädjens väna vinge” som ödet fläktar över den betryckta mänskligheten. Vad Schiller och Beethoven drömde om var kanske en utopi, dömd att evigt förbli en sådan. Men det var dock den humana tyska andens trosbekännelse, ett glittrande flöde ur den djupaste visdomens och den ädlaste känslans källa —: godheten. Den godhet, som kopplade hjärnor, hjärtan och händer samman över de sociala och nationella barriärerna — i samförstånd, samkänsla och högre gemenskap. Den man som rev sönder titelbladet till Eroican med motiveringen, att en envåldshärskare som låter behärska sig av sin äregirighet inte kan bli annat än en förtryckare och därför inte är värd dedikationen, den mannen skulle aldrig velat tjäna som kulturell budbärare hos en regim, vars kampteorier bygger på terror och andlig mörkläggning. “Nicht diese Töne!” skulle han ha tillropat dem. Och om det hade stått i hans makt att trotsa dem, skulle han ha bestigit den oförgängliga tyska plattform, som Lessing, Schiller och Goethe murat, och därifrån sjungit ut över världen att “Alle Menschen werden Brüder” och “Seid umschlungen, Millionen!”

★

När Furtwängler kommer till oss i denna mörka stund med Beethovens nionde symfoni – den tyska tonkonstens kosmopolitiska bekännelse, som sprider litet ljus och värme i våra själar och ger kryckor åt vår lemlästade tro på en universell vilja till det goda — då kan jag inte frigöra mig från en tanke som leker mig i hågen: mannen går med- eller omedvetet, avsiktligt eller oavsiktligt Beethovens och Schillers ärenden! Det var på vippen att en uppmaning till bojkott mot honom hade publicerats i tidningarna. Vilken dumhet! Nu inser jag att hans framträdande med “nian” inte kunnat komma lägligare. Det innebär ju den kraftigaste protest mot våld och vanstyre, hat och människohets, som någonsin uttalats på tankens och känslans gemensamma språk.

Om Furtwänglers tolkning i går hos mig åtminstone inte utlöste samma hänförelse som för tjugu år sedan, så berodde det delvis på mig själv, delvis på honom. Vi har under mellantiden hört så många storslagna utläggningar av verket, att det inte är lätt ens för en Furtwängler numera att prestera en i allo ojämförlig tolkning. (Därvid bör inte förgätas hur mycket de flesta tyska dirigenter är skyldiga Furtwängler just i fråga om ”nian”.) En sak är dock viss: hans grepp på symfonin har undergått väsentliga förändringar. Det kan ha berott på orkesterns osäkerhet inför hans numera särdeles otydliga teckengivning att första satsen — trots påtagliga intentioner — inte fick den sällsynt monumentala resning jag hade ett så livligt minne av från hans tidigare tolkning. Adagiosatsen, återgiven med en klarhet i klang och disposition som var häpnadsväckande, fick trots allt inte luft under vingarna. Det var som führern framför orkestern skulle ha hållit tillbaka den inre, lyftande värmeströmmen. I gengäld piskade han kör, solister och orkester i finalen till ett tempo, som nästan kom dem att tappa andan. Sången blev visserligen lidande på det, men Beethovens vision av en dityrambisk yra, av ett förbrödringens glädjerus, vars tonkaskader försatte alla illviljans och olustens berg, blev livslevande för ens sinnen. Här besannades ordet, att mästaren i sitt skaparrus glömde begränsningen hos de instrument han hade att spela på.

★

I Hjördis Schymberg, Lisa Tunell, Gösta Bäckelin och Sigurd Björling hade Furtwängler en i resp. uppgifter beprövad solistensemble. Basrecitativet fick en angenämt överraskande fasthet i klangen och en inskärpande meningsfullhet i fraseringen; hr Björling var tydligen i ypperlig form och därtill väl instruerad. Musikaliska Sällskapet skötte sig utmärkt trots hetsen, orkestern likaså. Den senare (d. v. s. endast stråkarna) vacklade ett tag i rytmen (i finalens Allegro ma non tanto), men återfick snart balansen. Ett jubel utan ände förlängde finalens yra. Furtwängler delade frikostigt med sig, både av äran och framgången.

Dagens debatt

Furtwängler och Beethovens nionde

Som bekant var det på tal att söka få till stånd en bojkott mot den tyske dirigenten Furtwängler, när han dirigerade Beethovens nionde symfoni. Herr Moses Pergament i Er tidning anser att detta hade varit en stor dumhet. Hans resonemang är följande: Furtwängler är visserligen en representant för Tredje riket, för “ofrihetens och ofördragsamhetens makter”, men han är det ”kanske” “ofrivilligt”. Varför ofrivilligt, herr Pergament? Är det inte med fri vilja han valt att fortsätta sin verksamhet i Tredje riket, där “konstpolitiken” bestämmes av der Führer? Har han blivit tvingad därtill? Om han verkligen ansåg att man inte borde sammanblanda konst och politik, så borde han väl inte ta order av dem som just begå detta fel. Därmed har han ju ställt sig i denna ”konstpolitiks” tjänst. Detta kan man inte komma ifrån. Är det någon som inbillar sig att Furtwängler får framföra vilka verk han vill? Han har själv avhänt sig sitt fria val, och redan detta är ju en grov sammanblandning av konst och politik. Skulle vi sitta och blunda som små barn för detta faktum? Det Tredje riket begagnar den förnazistiska kulturen i den mån den kan tjäna dess syften, men absolut inte mer. Herr Pergament tycker att det vore dumt att hindra Furtwängler att framföra den nionde symfonin, som ju är en hymn till godheten och förbrödringstanken. Klädd i hakkorsflaggan får alltså Beethoven framföra sitt evangelium! Tanken är grotesk. Herr Pergaments försvar för Furtwänglers rätt att i Sverige framföra Beethovens symfoni verkar, med förlov sagt, åtskilligt ansträngt. Nästa gång kommer kanske en naziorienterad tysk präst hit och gör propaganda för kristendomens kärleksevangelium. Skall vi då skratta eller gråta?

E.V.

Det tycks ligga något i filosofernas påstående, att tingen i sig är något helt annat än vår uppfattning av dem. Där den ene ser rött, ser den andre brunt, och i själva verket är det kanske vitt.

Här ringer hänförda antinazister och tackar mig för recensionen: ”den berövade nazisterna nionde symfonin!”

Så kommer titulus E. V. här ovan och nästan beskyller mig för nazisympatier. Så olika kan en och samma text utläggas.

Bäste E. V.! Var övertygad om, att när det är fråga om nazism och nazister, då ser jag rött, fastän det bevisligen är brunt. Jag har inte försvarat Furtwängler, jag har bara med ironins vapen huggit vapnen ur händerna på alla nazistvänner. Ty — det var tanken i min recension — genom att framföra nionde symfonin, frihetens och förbrödringens Höga Visa, anlade Furtwängler — antingen han avsåg det eller inte — en protest mot Hitlers framfart bl. a. i Norge. Om tyskarna vore ärliga och konsekventa, då borde de bojkotta Furtwängler just för den sakens skull. Nazisterna har ingen rätt till nionde symfonin. Den är ett uttryck för en konträrt motsatt världsåskådning. Och den nazist, som bekänner sig till “nian” och i ett fritt land framför dess budskap, han förnekar nazismens ideologi och gisslar dess anhängare.

Jag har inte rannsakat Furtwänglers hjärta och njurar.

Det är föga troligt att han förväntade sig en sådan tolkning av hans framförande av nionde symfonin. Däremot visste jag, att den första konserten var utsåld och att ingen hade återlämnat sina biljetter. Kvällen blev en triumf för Furtwängler, och våra hemmanassar jublade. Vad låg då närmare till hands än att rycka både Furtwängler och symfonin ifrån dem? Om den celebre taktslagaren till äventyrs var omedveten om vilken roll han spelade i den framförda frihets- och förbrödringssymfonin, då fick han veta det av mig. Skulle han verkligen vara en övertygad nazist, vilket jag vägrar att tro — han kanske bara är ett svagt käril — skulle han vara nazist i själ och hjärta, då besannade han i föreliggande fall blott Mefistofeles ord om

Vad den naziorienterade prästen beträffar, som E. V. talar om, så torde ingen sant kristen själ vilja tysta ner honom det ögonblick han predikar kristendomen[s] kärleksevangelium. I det ögonblicket går han Guds ärenden och inte nazisternas. Straffa honom för hans eventuella illgärningar i tanke och ord, men inte för hans fromma predikan.

M. P.